torsdag, januari 10, 2008

Regression

När jag var liten var jag aldrig särskilt intresserad av mina mjukisdjur. Visst hade jag en del, och lekte med dem, men jag hade inte riktigt den där mjuka vännen som många barn tycks ha och som de inte kan sova utan och helst vill ha i närheten hela tiden, ofta rätt långt upp i åldrarna. (Som liten, liten hade jag en gul frottesnuttefilt (nja två - de behövdes tvättas ibland ju) och napp.) Men i julklapp fick jag en bedårande randig kanin av Linus som jag uppriktigt blivit mycket fäst vid. Till och med så att jag tog med honom till Lunds. Som sällskap. Jag blir faktiskt på bättre humör av att se honom och t o m klappa lite på honom (ja, det är en han). Kaninen har inte fått något namn än. Och jag vete fåglarna om han kommer att få ngt. (Minisköldpaddan jag köpte på IKEA och som också är jättesöt men bor i London fick heta Horatio.) Vi får se. Tillsvidare får han sitta på skrivbordet nu medan jag ska plugga och göra mig sällskap. 

4 kommentarer:

Sofia sa...

det är även ett mycket bra sällskap om man inte vill sova ensam! Prova!

Kristina sa...

jag var bra nära igår. men jag är rätt nöjd av att han vakar över mig. :)

Lovisa sa...

Bedårande! Själv hade jag bara mysdjur som liten (varav ett, Röden, är med i Lund) eftersom jag var fullständigt ointresserad av dockor. Några år senare slutade jag äta kött :)

Kristina sa...

Hmm. Jag gillade inte bebisdockor, men mina barbisar och my little ponies var skådesspelare i den såpa som var min lek. När jag inte lekte europeiska krigsherrar med mina bilar... (traktorn var tysk och manade till agression). Eller tetsade hur väl Ken rotreade när man slängde honom högt upp i luften (han blev sedemera enbend och fick spela den onda (fill in the blank) i alla scenarios. Fulltsändigt icke PK. Men så var det. Mjukisdjuren var dock utmärkta när jag lekte Zoo.