Flygfunderingar

Så flög jag hem idag. Åkte från London City vilket är döskönt (16 min med tunnelbana). Flygplatsen är dessutom mycket lugn och civiliserad. Gött. Men under flygningen slog vissa aker mig.

Jag hatar att trängas på flyg. Jag hatar att bli behandlad som kreatur vilket inte är ovanligt med vissa billigare alternativ. Men det kan även gå för långt åt andra hållet. Planet jag reste med såg ut att rymma 96 passagerare (3+3 ggr 16). Vi var blott 16 ombord. Och visst skulle planet aldrig fyllts till bredden (i buisniss class betalar man för att det ska vara ett sätes mellanrum emmelan en och andra passagerare). Men ändå. Det var knappt jag märkte av de andra passagerarna. Och i klimatdebattens skugga kändes denna resa något pinsam. Det borde finnas bättre sätt att  hantera detta på...

Jag har de  senaste åren utvecklat något som närmar sig flygrädsla. Har alltid älskat att flyga. Inte ororat mig det minsta. Men så, för några år sedan, började det krampa i magen och orostankar attackerade mig. Inte minst idag då jag tyckte det krängde på oroande sätt, att konstiga ljud genererades av flyget och sist men inte minst: fan vad lågt och nära vattnet man flyger innan landningsbanan komme i sikte i Kastrup. Detta är mycket irriterande och jag är sur över att jag nu börjat känna så här.