Känner en viss rastlöshet inför livet just nu. Hela söka-jobb-processen käns lite som ett enormt berg som skall bestigas och jag vet inte ens vilka stingar som leder upp. Måste hitta en strategi, ett tillvägagångssätt som jag kan skapa en rutin ur istället för att sväva osäker och ovetandes. Att det ännu inte blivit ngt avslut på uppsatsen (och därigenom utbildningen) påverkar också. Känns lite som om jag trampar vatten. Jag kan liksom ite riktigt gå vidare för jag är fastbunden vid detta. Jag tror även jag påverkasav att ha "gått hemma" i ca 9 månader. Stora delar av tiden har jag haft konkreta saker för mig, visst. Och dessutom har jag skött hushållet. Men nu rinner arbete, uppgifter ihop med nöje och ledighet. Allting är en och samma sak och det ger mig ingen ro att vare sig slappna av eller vara riktigt aktiv. Visst gör jagsaker, visst gör jag inget, men inte ordentligt, inte riktat, inte med energi. Har svårt att fatta att ag en gång i tiden var sprickfärdig med energi och projekt och hade full rulle hela tiden. Var är den människan nu? Tror det kan bli bättre om jag bara kan skaffa mig ett arbete som gör att jag har uppgifter att utföra, att jag kommer utanför hemmet regelbundet och att jag kan komma hem och vara "ledig" (eller göra sånt som behövs). Jag behöver verkligen en rutin och mer struktur. Praktiken är en liten ljusstrimma. SKa f mer uppgifter och det är kul. Borde kanske försöka arbeta mer därifrån dock... Men, det är datorproblem och tar en sådan jävla tid (och kostar) att komma in och hem, när det är ngt jag likväl kan göra hemma. Nåväl, hårda tag när uppsatsen opponerats. Då har jag inga fler ursäkter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Vännen, jag förstår precis hur du känner, har gått igenom samma sak. I våras var det ångest att inte veta om det skulle komma någon tjänst och om jag skulle behöva flytta och i höstas var det ångest att inte veta om jag skulle få tjänsten. Har haft en ovanligt lugn höst för att vara mig och ärligt talat har det inte varit så skönt som man skulle kunna tro, är lite orolig för att ha tappat tempo, men tror att det kommer komma tillbaka i vår igen när jag är tillbaka i hetluften, hoppats ha samlat energi under den här tiden. Att ha mycket att göra föder, i mitt fall, och jag tror att det är samma för dig, energi. (Till en viss gräns såklart.) Nu är jag ute på andra sidan och låter kanske som Elins pappa i Fucking Åmål, men klart det kommer ordna sig! Tills dess kommer det vara jobbigt med alla, välmenade, men ändå, frågor om vad man ska göra som man inte kan svara på för att man inte vet, att inte kunna planera osv. Men jag tror att det är bra med struktur, det är det jag ser framemot mest nu. Ett sammanhang, ett skrivbord, en plats att gå till varje dag och en uppgift.
Vill du älta vet du vad jag finns. Quid pro quo carissima.
Tack sötnos! Upskattar dina ord. Och jag vet at du finns där att älta inför. Det ordnar sig tror jag nog, men jobbigt under tiden. Och visst har du rätt om det där med att aktivitet föder energi (är en självuppladdningsbar organism som alstrar energi så länge jag rör mig), vilket iofs skapar svårigheter med balans och så (gränsen mellan att vara aktiverad och bränna ut sig). Värst rä väl att i mitt fall smyger sig en känsla av värdelöshet på när jag är så här passiv och jag har svårt att bryta mig ur det. Menmen. Hoppas på en adrenalinkick av att äntligen bli klar med utbildningen helt och hållet. Vi får se. KRAM! Tack för visad omtanke.
Skicka en kommentar