Det hela är lite underligt egentligen, och kontraintuitivt. Men just nu går jag omkring och väntar och hoppas på att börja få ont. Varje gång jag känner ngt krampliknande hoppas jag att det ska återkomma och intensifieras. Hur fel låter inte det. När annars i livet vill man att ca ett dygn (mer eller mindre) av intensiv och antagligen ojämförlig smärta ska sätta igång? Vanligtvis är det ju tvärt om. Men så skulle värkar innebära att pyret ÄNTLIGEN bestämt sig för att komma ut. Och det är ju det vi båda ser mest fram emot just nu.
Under tiden är det bara att försöka ta det lugnt, vila och distrahera mig. Lånade upp ytterligare fyra pocketböcker från receptionen (de har en lånehylla där folk lämnar böcker). Har lite saker att titta på. Och på fredag kväll har vi middag inbokad med vänner.
Inlägg
2 kommentarer:
Hav förtröstan! Ut kommer den, förr eller senare. Hoppas på förr för er del! Kommer ihåg att varje dag kändes som en extra månad när jag gick mina två veckor över tiden... KRAM Anna
Tack gumman! Har lite accepterat mitt öde nu. Mindre putt än fr några dagar sedan, men kan inte heller diekt rekommendera övertid. :) Och vet att jag knappast är ensam i mitt öde. Kan dock inte låta bli att ibland ropa ett litet: Raus! Kram!
Skicka en kommentar