Les Mis (22 mars)

Efter två redovisningar under torsdag dag begav jag mig till Kastrup för att flyga SAS till London (City Airport!). Det var så civiliserat - något jag inte är bortskämd med. Vi hade bestämda platser, flyget var inte knökfullt, folk trängde sig inte galet, jag fick en dagstidning. Det lilla som gör så mycket. Jag kände mig vuxen - på ett bra sätt. Sedan är att landa på London City ljuvligt. Dels är inflygningen rent utsagt cool; helt plötsligt så flyger man rätt lågt över London stad - där är Barbican o Linus kontor, där är the Gehrkin, där är Limehouse där vi ska bo, oj nu landar vi nästan i vatten, men nej, torra land. Dels ligger flygplatsen på DLR:en med direkttåg in till Bank på 25 min för £2. Kärlek. Linus mötte upp mig vid Bank och vi åkte vidare till the West End eftersom vi hade biljetter till Les Misérables. Hihi! Jag har en lång kärlekshistoria med denna musikal. Mamma och pappa firade bröllopsdagen 1986 i London och var o såg den och hade med sig kasettbandet tillbaka. Jag lyssnade och fick historien berättad för mig och kunde så alla låtar och älskade dem. Så, när jag var 14 (skulle fylla 15) åkte vi till London och jag fick se den själv. Det var som att komma hem och jag var lycklig. Samma jul (tror jag det var) fick jag CD:n med ännu mera musik från musikalen och har lyssnat på den med samma tillgivenhet som det gamla kasettbandet. Och nu, strax före 28-årsdagen, fick jag se den återigen. Jag blev lycklig. Tycker visserligen att Javert sjöng för stackato, att Marius var för mesig, att de stressade igenom styckena på ett dåligt ätt och att man INTE får ta bort GAvrochs solosång (vilket de gjort) men är inte mindre glad för det. Ahhhhhh!