Var på step. Det var jättejobbigt. Jag är fullkommligt slut nu, stapplade mig hem. Jag låg alltid en tat efter alla andra. Jag började nästan gråta mitt i passet av utmattning och eftersom ledaren såg mig just när jag av desperation tog en liten paus och sa: "Come on!". Shit pommes. Minns inte alls att step var så svårt. Så var det ett antal år sedan jag sist körde ett pass (jag var 23) och jag kan väl inte påstå att min kondition och musklatur blivit bättre sedan dess. Hilfe. Det var vedervärdigt, men jag undrar om det inte är just det som behövs. Ngt att övervinna, iaf en gång i veckan. Vilken triumpf blir dte inte om jag kan göra passet utan att nästan dö ngn gång i framtiden. Och i rätt takt. Det vore ju ngt det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
HEJA! Helt rätt inställning!
Hade också tänkt skriva heja! :-) vet hur jobbigt det är att övervinna de där första gångerna av ett träningspass, men det är enormt tillfredsställande när man kan passet och bara hänger med och har kul! Det okmmer, jag lovar! Men vad jobbigt att vara så trött! Kanske sover för mycket (med tanke på att ni sov till ett)? En tanke bara. Annars tror jag också på efterreaktion till exjobbet! Kram Anna
Jag vet precis vad du menar! Gick också på step på Gerda förra terminen och tycker ändå att jag har ganska bra koll och taktkänsla, men jösses! Jag var helt bortkollrad och kände mig totalt bortgjord.
Men jag håller med de andra: heja! Tänk så stolt du kommer vara sen när du klarar av det (och hur avundsjuk jag kommer att vara ;-)
Kram!
Vilken uppmuntran! Tack. Ja, jag ska banne mig klara det där. Iaf utan att vara nära till tårarna. :) Kram!
Skicka en kommentar