Marathon

Idag fick massor av människor för sig att göra något mycket underligt: springa låååångt. Eftersom jag tycker att löpning är oändligt tråkigt, och jobbigt, fattar jag noll. Men rätt roligt ändå. Eftersom jag är så lättrörd so jag är så fick jag kämpa mot gråten när jag stod vid gatukanten och hejade på löparna (och rullarna, d v s de i rullstol). Men jag tittade inte hela tiden så det gick ändå. Eftersom loppet gick förbi på vår gata passade vi på att kombinera det hela till en festlighet. Vi bjöd över goda vänner, tittade, åt och drack och hade det allmänt trevligt. Så jag är nöjd. Nu lyser solen och jag ska bar ta det lugnt.