Har börjat sova lite bättre under natten igen. Tror det hjälper att ungen sjunkit. Vaknar fortfarande många och får byta ställning med möda, men kommer till ro fortare och kan sova längre (nästan 10!). Det är skönt.
Ännu en lyxlördag med fattiga riddare till frukost. Detta har blivit en ovana som vi snart får sluta med. Tror iofs inte vi kommer att ha ro att laga fattiga riddare sen på ett slag så det kanske sker naturligt.
Råkade ut för värsta humörsvägningen. Var så jäkla sur och frustrerad. Men det är kanske inte så konstigt med tanke på allt. Och jag har varit överraskande sansad generellt sett under graviditeten. Tror att det helt enkelt är dags för mig. Nu är det bara att vänta in att pyret tycker samma. Och det kan ju lätt dröja upp till fyra veckor till; beräknat förlossningsdatum betyder ju nödvändigtvis inte så mkt (endast ca 4% föder på utsatt datum, och fler veckorna efter, även om de inte är jättemånga fler än de som föder veckorna innan). Känner även hur barnet juckar huvudet ned i mitt bäcken . Aj! Men det är ett bra tecken tänker jag.
Efter leonlunch på CW (samt inköp av fika och blommor) tog vi en tur norrut för att hälsa på Matt & Gloria och deras lilla Tamara. Mkt söt liten flicka (som mest sov och åt ibland). Fick hålla i henne, men isåg rätt snabbt att man sällan naturligt är 9 månader och ska hålla i en nyfödd. Så enormt otympligt. Jag höll framför magen, jätte obekvämt för oss båda. Jag höll ovanpå magen, dito. Så jag lämnade tillbaks ungen. Och ärligt talat, andras ungar, iaf spädbarn, är lagom spännande i det långa loppet. :D Jag räknar kallt med att moderinstinkten skall ta över detta objektiva faktum när min egna kommer. Och jag klandrar ingen (förutom möjligtvis mor- & farföräldrar :)) som inte blir begeistrade och vill hålla hela tiden. Iaf i början.
Efter ett par timmar var jag rätt slut och vi begav oss. Eg. hade vi kalas att gå på ännu längre norrut, några timmar senare, men det var inte hållbart. Istället passade vi på att äta ute i Primrose Hill. Vi gick på en grekisk restaurang (Lemonia) och hade stor tur att få bord. Två förrättsmeze (grillad, rökt fläskfilé samt RIKTIGT fina kalamari) följdes av två lammrätter vi delade på (en gryta med tomatås och en inkokt lammsadel - tror jag- i citron- och dillsås) som båda var goda och köttet enormt mört. Frestelse till trots skippade vi efterrätt, men åt en bit riktigt god lokumi till notan. Det var bra mat. Inget exceptionellt, men smakrikt och äkta. Personalen var vänlig, grekisktalande och snabb. Kan man önska mer? Att jag även lyckades förvirra vår kypare lätt när vi gick (nja, jag gick på toa o Linus betalade) med att säga "εὐχάριστο" på klingande grekiska var bara bonus. :) (Hans svarade "varsegod" på samma språk fast med överaskad och lätt förrvirad ton. Tydligen hade han sedan frågat Linus: Men var kommer hon från!? Och fått det förklarat.) Hehe.
Sedan var det riktigt skönt att komma hem. Vila, te & güefterrätt samt lite Lost & 30 Rock var ett bar sätt att avsluta kvällen på.
Ännu en lyxlördag med fattiga riddare till frukost. Detta har blivit en ovana som vi snart får sluta med. Tror iofs inte vi kommer att ha ro att laga fattiga riddare sen på ett slag så det kanske sker naturligt.
Råkade ut för värsta humörsvägningen. Var så jäkla sur och frustrerad. Men det är kanske inte så konstigt med tanke på allt. Och jag har varit överraskande sansad generellt sett under graviditeten. Tror att det helt enkelt är dags för mig. Nu är det bara att vänta in att pyret tycker samma. Och det kan ju lätt dröja upp till fyra veckor till; beräknat förlossningsdatum betyder ju nödvändigtvis inte så mkt (endast ca 4% föder på utsatt datum, och fler veckorna efter, även om de inte är jättemånga fler än de som föder veckorna innan). Känner även hur barnet juckar huvudet ned i mitt bäcken . Aj! Men det är ett bra tecken tänker jag.
Efter leonlunch på CW (samt inköp av fika och blommor) tog vi en tur norrut för att hälsa på Matt & Gloria och deras lilla Tamara. Mkt söt liten flicka (som mest sov och åt ibland). Fick hålla i henne, men isåg rätt snabbt att man sällan naturligt är 9 månader och ska hålla i en nyfödd. Så enormt otympligt. Jag höll framför magen, jätte obekvämt för oss båda. Jag höll ovanpå magen, dito. Så jag lämnade tillbaks ungen. Och ärligt talat, andras ungar, iaf spädbarn, är lagom spännande i det långa loppet. :D Jag räknar kallt med att moderinstinkten skall ta över detta objektiva faktum när min egna kommer. Och jag klandrar ingen (förutom möjligtvis mor- & farföräldrar :)) som inte blir begeistrade och vill hålla hela tiden. Iaf i början.
Efter ett par timmar var jag rätt slut och vi begav oss. Eg. hade vi kalas att gå på ännu längre norrut, några timmar senare, men det var inte hållbart. Istället passade vi på att äta ute i Primrose Hill. Vi gick på en grekisk restaurang (Lemonia) och hade stor tur att få bord. Två förrättsmeze (grillad, rökt fläskfilé samt RIKTIGT fina kalamari) följdes av två lammrätter vi delade på (en gryta med tomatås och en inkokt lammsadel - tror jag- i citron- och dillsås) som båda var goda och köttet enormt mört. Frestelse till trots skippade vi efterrätt, men åt en bit riktigt god lokumi till notan. Det var bra mat. Inget exceptionellt, men smakrikt och äkta. Personalen var vänlig, grekisktalande och snabb. Kan man önska mer? Att jag även lyckades förvirra vår kypare lätt när vi gick (nja, jag gick på toa o Linus betalade) med att säga "εὐχάριστο" på klingande grekiska var bara bonus. :) (Hans svarade "varsegod" på samma språk fast med överaskad och lätt förrvirad ton. Tydligen hade han sedan frågat Linus: Men var kommer hon från!? Och fått det förklarat.) Hehe.
Sedan var det riktigt skönt att komma hem. Vila, te & güefterrätt samt lite Lost & 30 Rock var ett bar sätt att avsluta kvällen på.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar